När denna stora högtid står för dörren vill jag så gärna bara glädjas åt allt vad den innebär.. Skratt och mys. Med människor som betyder. Men hur kommer det sig att allt jag känner inuti är ett stort svart ekande tomrum?

Denna stora högtid för med sig minnen från förr.. Från tiden då allt var så bekymmerslöst. Från tiden då du fortfarande fanns bland oss. Egentligen vill jag inte minnas,  ingen människa kan förstå hur ont det gör. Men när smärtan inuti blir för tung att bära så måste den komma ut, i detta fall hamnar den här, som ett par rader i en blogg.

Jag gråter mig inte längre till sömns varje natt och jag kan ta mig igenom en hel dag utan att förlora mig själv i det som en gång var.. Betyder det att jag håller på att glömma dig? Glömma det lilla jag någonsin vetat om människan som födde mig till världen?

Jag vill inte glömma..
men inte heller minnas.

Jag vill inte hata..
men har svårt att älska..








 Jag saknar dig, innerligt, oändligt!