Hjärtat gör ont, försöker kväva klumpen av gråt i min hals.. Förgäves. Nätterna är värst, tankarna flyger och tårarna rinner. Tänker på allt som varit och allt som aldrig blev. Liten och hjälplös, det är så jag känner mig. Det är så jävla synd om mig, fast kanske inte alls. Tänker på lilla farmor och klumpen växer sig större. Mer tårar. Försöker vara stark men det är så jävla svårt..

Det är tufft att behöva inse att livet har ett slut. Din sista tid var tung, du har det bättre nu. Men mitt hjärta blöder - jag saknar dig så..

Sov gott älskade farfar!

På något sätt känns det jobbigt, nycklarna till skallbergsgatan är inlämnade och på väg mot nya äventyr. Vi har haft det bra tillsammans, innanför dina väggar har jag varit glad och ledsen, jag har skrattat tills tårarna runnit och gråtit tills tårarna tagit slut. Jag har mått bra, fallit till botten och byggt upp mig själv igen. Jag har varit förbannad, förälskad, känt mig ensam. Jag har förändrat, förbättrat och gjort vad som varit bäst för mig. Tack för den här tiden.

Det är inte du, det är jag. Jag kommer aldrig glömma dig, men det är slut nu.