(Var beredd på ett väldigt personligt inlägg.. Med tanke på antalet läsare, ser jag detta mer som en dagbok än en blogg som vem som helst kan läsa.)

Jag undrar hur livet och alla tårfyllda nätter sett ut om inte allt blev som det blev. Om det som hände aldrig hade hänt. Kanske borde jag vara tacksam för att det hände just när det hände. Kanske var det bäst för min egen skull att jag var liten och oförstående. Förmodligen hade det varit döden även för mig om det hade hänt nu och inte då. För trots att du hade funnits i mitt liv sen den dagen jag föddes, så kan jag inte idag minnas att jag någonsin kände dig. Men jag tror det är det som smärtar mest.. Att jag aldrig fick chansen att lära känna dig, på riktigt. Ett barn älskar sin mamma, för att hon är just den hon är, mamma. Inte förrän senare stärks banden och man lär känna personen djupare. Jag fick inte den tid jag borde fått. Istället skulle jag helt plötsligt förstå att min mamma aldrig skulle komma tillbaka, jag grät mig till sömns... oj så många nätter jag gråtit mig till sömns.

Jag önskar att alla människor kunde ges en extra chans till liv. Vad händer om man ångrar sig då det är för sent? För kanske, kanske, hade du återvänt efter att ha sett hur mycket alla vi som fortfarande finns kvar saknar dig. Kanske hade du återvänt, om du faktiskt älskade mig.. Vilket jag hoppas, men fortfarande har svårt att tro med tanke på att jag sitter här nu och skriver...

Det värsta med att somna om kvällarna numera, är inte tårarna utan drömmarna. Drömmarna jag börjat ha om dig. Missförstå inte, de är underbara! Tills dess att jag vaknar.. Många gånger har jag vaknat gråtandes, jag gråter av lycka och har en helt underbar känsla i kroppen. Jag träffade dig mamma! Vi kramades, du grät, bad om förlåtelse och lovade att aldrig lämna mig igen! Men sakta smyger sig obehaget tillbaka. Det var bara en dröm, och jag har förlorat dig igen.